Lysmetoder

Lysmetoder är tekniker som används för att bryta celler och frigöra deras inre innehåll, såsom DNA, RNA, proteiner och organeller. De är grundläggande i molekylärbiologi, biokemi och diagnostik och varierar beroende på celltyp och vilken komponent som ska isoleras samt vilken grad av renhet som krävs.

Lysmetoder kan delas in i kemiska, enzymatiska, mekaniska, termiska och osmotiska. Kemiska metoder använder detergenter eller saltlösningar (t.ex. SDS, Triton X-100). Enzymatiska metoder använder lytiska enzymer såsom lysozym. Mekanisk lysis inkluderar sonikation, homogenisering och mekanisk fraktiering. Termisk lysis avlägsnar celler via upprepade frysnings- och tinningcykler. Osmotisk lysis utnyttjar hypotona lösningar för att få celler att svälla tills de sprängs.

Valet av metod påverkas av cellstrukturen (t.ex. bakterier med cellvägg, vävnadsceller), vilket biomolekyl som ska isoleras och vilken renhet som krävs för efterföljande analyser. Vissa metoder är skonsammare mot känsliga komponenter, andra ger högre utbyte men ökar risk för nedbrytning. Buffertars sammansättning, temperatur och förekomst av proteashämmande och RNase-inhibitorer är viktiga faktorer.

Vanliga tillämpningar inkluderar DNA- och RNA-extraktion, proteinutvinning och cellfraktionering för vidare biokemiska eller molekylärbiologiska analyser. Lysismetoder används också i diagnostik, exempelvis för att frigöra virala eller bakteriella komponenter eller för prover som ska analyseras av elektrofores, qPCR eller proteomik. Valet av metod påverkar nedbrytning av andra komponenter och behov av rening.

Säkerhet och reproducibilitet är centrala. Det krävs adekvata kontaminationskontroller, användning av proteaser- och RNase-inhibitorer där lämpligt samt dokumentation av protokoll för att möjliggöra jämförbarhet mellan experiment.