Luftvägskollaps

Luftvägskollaps är en medicinsk term som beskriver en dynamisk minskning eller kollaps av luftvägens lumen, oftast i trakea och ibland i huvudbronkerna. Kollapsen uppstår normalt eller under utandning när luftvägselementen inte håller öppet mot de högre trycken som uppstår vid expiration. Det kan vara medfött eller förvärvat och kan förekomma hos barn och vuxna.

Orsakerna varierar och delas ofta upp i trakeomalaci/bronchomalaci (försvagning av trachealas respektive bronklarväggar) samt sekundära faktorer som kronisk inflammation, tidigare trauma eller kirurgi, allergisk eller infektiös retning, och extern kompression från kärl eller tumörer. Av betydelse är även tillstånd som förvärrar luftvägsobstruktion vid expiration, vilket gör att symptomen uppträder eller förvärras i vila eller vid ansträngning.

Symtom kan inkludera andfåddhet, hosta, återkommande luftvägsinfektioner, rasslande eller väsande andning, och i barn ofta en barkande hosta eller stridor. Diagnostik bygger på en kombination av anamnes, fysisk undersökning och bild- eller avbildningsstudier. Flexible bronkoskopi är ofta den gyllene standarden för att observera dynamisk kollaps under respiration. Komplementärt kan CT- eller MRT-undersökningar med inspiratorisk och expiratorisk bild användas för att påvisa strukturella förändringar. Spirometri kan visa expiratorisk flödeshämning.

Behandling är individuell och ofta multidisciplinär. Målet är att bibehålla luftvägens patency och behandla bakomliggande orsak. I milda fall kan konservativ vård, luftvägshygien och behandling av infektioner vara tillräckligt. I mer uttalade fall används positiva tryckflöden (CPAP/BiPAP) för att splinta luftvägen, och i svåra fall kan kirurgiska åtgärder som aortopexi eller tracheobronkoplasti övervägas samt, som sista utväg, endovärdesstent eller trakeostomi.

Prognos varierar beroende på ålder, bakomliggande orsak och behandling, men många barn förbättras när kollettet avtar medan kroniska eller vuxenrelaterade former ofta kräver långsiktig uppföljning och behandling av samtidiga sjukdomar. Förebyggande åtgärder fokuserar på minimering av riskfaktorer som långvarig intubation, tidig extubation när möjligt och åtgärder mot återkommande infektioner.