Luftkvalitetsgränser

Luftkvalitetsgränser är juridiskt bindande koncentrationsvärden för vissa luftföroreningar i utomhusluften som satts upp för att skydda människors hälsa och miljön. Gränserna anger hur hög koncentrationen får vara under olika tidsramar och vilka påföljder som följer vid överträdelser.

Gränserna delas vanligtvis upp i korttidsvärden (t.ex. 24-timmarsmedelvärden) och långtidsvärden (t.ex. årsmedelvärden). De gäller för olika föroreningar, där de vanligaste är PM10 och PM2,5, NO2, O3, SO2, CO och Pb. Enheter är oftast mikrogram per kubikmeter (µg/m3) för partiklar och gaser; vissa ämnen mäts i andra enheter (ppm).

Vem som sätter gränser varierar mellan länder, men EU:s luftkvalitetsdirektiv sätter ramar som medlemsländerna omvandlar till nationell lagstiftning. I Sverige implementeras reglerna av statliga myndigheter, ofta i form av juridiskt bindande gränsvärden och mål- eller miljökvalitetsnormer.

Övervakning av luftkvalitet sker via nätverk av mätstationer som samlar in data, som sedan publiceras och används för att bedöma om gränserna följs. Vid överträdelser utarbetas åtgärdsprogram och initiativ som syftar till att reducera utsläpp från trafik, industri, uppvärmning och jordbruk. Korttidsvarningar och åtgärder kan införas under perioder med hög förorening.

Luftkvalitetsgränser har direkta hälsoeffekter, inklusive risk för andningsproblem, hjärt-kärlsjukdomar och försämrad lungfunktion. Internationell forskning och riktlinjer, särskilt WHO:s luftkvalitetsriktlinjer, används ofta som referens när nationella gränser uppdateras.

Se också: EU:s luftkvalitetsdirektiv, WHO:s luftkvalitetsriktlinjer.