miljökvalitetsnormer

Miljökvalitetsnormer (MKN) är juridiskt bindande mål för miljökvalitet som Sverige använder för att styra och följa upp hur bra miljön ska vara i olika miljöområden, exempelvis vatten, luft och ibland mark. De anger konkreta krav på vilken kvalitet som ska uppnås eller vilken miljöstatus som ska uppnås i specifika vattenkroppar eller i luftmiljön över viss tidsperiod. Målen kan beskrivas som kemiska koncentrationsgränser eller som bedömda statusmått, till exempel god ekologisk eller god kemisk status för vatten.

Den rättsliga grunden för MKN finns i miljöbalken och kompletterande förordningar. Regeringen beslutar vilka MKN som gäller, ofta efter förslag från Naturvårdsverket och i samarbete med berörda myndigheter. MKN används som verktyg för uppföljning av de övergripande miljömålen och för att utforma åtgärder i vattenförvaltning, luftförvaltning och andra miljöområden.

När MKN fastställs ska ansvariga myndigheter och kommuner arbeta med åtgärder och planer för att uppnå målen, bland annat genom miljöövervakning, tillsyn och regleringar av utsläpp. MKN samordnas ofta med EU:s vattendirektiv och luftkvalitetsdirektiv, och medlemsstaterna rapporterar regelbundet om framsteg och hur målen uppnås.

Historiskt infördes MKN i Sverige i slutet av 1990-talet som ett sätt att översätta EU-direktiv till nationell praxis och därigenom skapa en målmedveten miljöförvaltning som kan följa upp och kräva åtgärder vid behov.