Legeringars

Legeringar är material som består av två eller flera grundämnen, där minst ett är metall. Genom att kombinera olika metaller och ofta små mängder av icke-metaller kan legeringar få egenskaper som ökad styrka, bättre duktilitet, optimerad vikt eller bättre korrosionsmotstånd jämfört med rena metaller.

Vanliga typer innefattar järnbaserade legeringar som stål och rostfritt stål; kopparbaserade legeringar som brons (koppar och tinn) och mässing (koppar och zink); samt aluminiumlegeringar som används för lätta konstruktioner. Andra exempel är titanlegeringar och nickelbaserade superlegeringar som används när höga temperaturer krävs.

Tillverkning sker vanligtvis genom smältning av komponenterna, måttlig eller noggrann blandning i flytande form och därefter avsvalning eller härdning. Alternativt kan legeringar skapas genom sammanföring av metaller i fast tillstånd (alloying via smidning eller kallbearbetning). Legeringars egenskaper kan kontrolleras genom sammansättning, värmebehandling och bearbetning.

Användningsområdena är breda: bygg och infrastruktur, fordon och flyg, elektronik, maskinverktyg och medicinska implantat. För standardisering följer industrin ofta internationella riktlinjer som ISO och ASTM för sammansättning, bearbetning och provning.

Historiskt har människor fått betydande utveckling av legeringar genom att ersätta rena metaller med legeringar, från bronsålderns brons till dagens högtemperatur- och högstyrklegeringar.