Ledningsrätt

Ledningsrätt är en central princip inom svensk arbetsrätt som avser arbetsgivarens befogenhet att leda och fördela arbetet samt organisera arbetsförhållandena i den dagliga verksamheten. Den fungerar som en generell ram för hur arbetet ska utföras och under vilka former, och grundar sig på arbetsgivarens praktiska behov av effektivitet och saklig ledning. Ledningsrätten är inte beroende av en enskild lagbestämmelse utan återspeglar en etablerad praxis som också regleras genom kollektivavtal och anställningsavtal.

Rättens innehåll omfattar ofta beslut om arbetsuppgifter och arbetsorganisation, vilka arbetsuppgifter som ska utföras, arbetsmetoder, arbetsplats och arbetstider och hur arbetet ska utföras, samt möjligheten till omplacering, utbildning och förändringar i arbetsförhållanden under anställningen. Inom ramen för ledningsrätten får arbetsgivaren också besluta om hur verksamheten ska leds och prioriteras, så länge åtgärderna rimligtvis kan försvaras enligt lag, kollektivavtal och god arbetsgivarsed.

Begränsningar finns. Ledningsrätten får inte användas på ett sätt som strider mot tvingande lagar, diskrimineringsregler, arbetsmiljö- och arbetsrättsliga skydd, eller mot vad som följer av kollektivavtal eller individuella anställningsavtal. Vid tvister prövas ofta av Arbetsdomstolen eller annan behörig myndighet, där gränsdragningen mellan ledningsrätt och anställdas skydd kan prövas.

I företagsrättslig kontext används ibland termen i betydelsen styrelsens och företagets ledningsbefogenheter att besluta om verksamhetens inriktning och större strategiska frågor, inom ramarna för aktiebolagslagen och bolagsordningen.