Kvävebaser

Kvävebaser är kvävehaltiga, aromatiska organiska föreningar som utgör de molekylära byggstenarna i nukleinsyrorna DNA och RNA. De två huvudgrupperna är puriner (adenin A och guanin G) och pyrimidiner (cytosin C, tymin T i DNA och uracil U i RNA).

En sträng av nukleinsyror bildas när kvävebaserna kopplas till socker-phosphat-ryggraden via glykosidbindningar och parar med varandra genom vätebindningar: A–T (eller A–U i RNA) bildar två vätebindningar och G–C bildar tre. Denna komplementära parning möjliggör replikation och transkription samt stabilisering av den genetiska strukturen.

Kvävebaserna binds till deoxyribos i DNA (eller ribos i RNA) via N-glykosidbindningar och bildar nukleosider som när fosfatgrupper kopplas bildar nukleotider. I DNA hålls två antiparallella strängar samman av vätebindningarna mellan basparen samt av basernas stackning som bidrar till dubbelhelixens stabilitet. Chargaffs regler säger att mängden A är ungefär lika med T och mängden G ungefär lika med C i dubbelsträngat DNA.

Kvävebaser kan modifieras kemiskt, till exempel cytosin metylering, vilket påverkar genuttryck och reglering av transkription. Skillnaderna mellan DNA och RNA, bland annat förekomsten av T i DNA och U i RNA samt olika sockerarter, speglar deras skilda biologiska roller i lagring av genetisk information respektive användning i proteinsyntes.