Kstrålning

K-strålning är inom atom- och strålningsfysik termen för den karakteristiska röntgenstrålningen som bildas när ett hål i K-skalet (n=1) fylls av en elektron från ett högre skal. Ett sådant hål uppstår vanligtvis när atomen ioniseras av högeenergetiska elektroner eller fotoner som avlägsnar K-skalet. När en elektron från ett högre skal faller ned till K-skalet avges ett foton med energi som skillnaden mellan energinivåerna. Denna energi är karakteristisk för grundämnet och ger upphov till K-linjer, där de vanligaste är Kα (L→K) och Kβ (M→K).

Energin hos K-strålningen är karakteristisk för grundämnet och varierar från några keV hos lätta element till flera tiotal keV hos tunga element. Energin följer ungefär Z_eff^2 och kan beskrivas med Moseleys lag.

Produktion: I röntgenrör uppnås K-strålning när bombarderande elektroner har tillräcklig energi för att ionisera K-skalet. Fotonerna med övergångslinjer fångas upp av detektorer som används i XRF och andra analytiska metoder.

Användningar: K-strålning används bland annat i röntgenfluorescensspektroskopi (XRF) för elementbestämning i material, i medicinsk bildbehandling och i forskning på atommätningar. Eftersom strålningen är distinkt i energi är det möjligt att identifiera ämnesinnehåll baserat på K-linjer.

Säkerhet och historia: K-strålning är joniserande strålning och kräver lämplig avskärmning. Fenomenet upptäcktes genom studier av karakteristiska röntgenlinjer av Henry Moseley i början av 1900-talet, vilket lade grunden till Moseleys lag och förståelsen av atomnumret.