Kontinuitetsbrott

Kontinuitetsbrott är ett begrepp inom svensk straffrätt som beskriver en brottslig gärning som består av ett sammanhängande, varaktigt beteende över en viss tidsperiod. I stället för att varje enskild handling ska bedömas som ett separat brott kan gärningen sugas ihop och behandlas som en enda kontinuerlig gärning.

Villkoren för kontinuitetsbrott är att det rör sig om ett sammanhängande förlopp där gärningen har en gemensam avsikt eller motiv och där det saknas rejäla avbrott mellan olika moment i brottsligheten. Domstolen gör en bedömning av om gärningarna utgör en enhetlig helhet eller om det finns tillräckliga tecken på att varje handling utgör ett eget brott. Hur continuitetsbrott används och tolkas kan variera mellan tillämpningar och olika paragrafer i straffrätten.

Rättsliga konsekvenser av kontinuitetsbrott innebär oftast att ansvar och straff prövas som en enhetlig helhet, i stället för att utdömas för ett flertal separata brott. Straffet kan därför bestämmas utifrån hela förloppet och inte per enskild gärning, och preskriptionsreglerna kan påverkas av hur länge förloppet varar och när det avslutas. Hur gränsen dras mellan kontinuitetsbrott och separata brott beror i hög grad på rättsfallet och tillämplig lagstiftning.

Exempel på kontinuitetsbrott kan förekomma i fall där en person under längre tid uppehåller olaglig verksamhet, utsätter någon för trakasserier eller förvarar egendom på ett otillbörligt sätt under en sammanhängande period. Dessa situationer kan efter en rättslig prövning anses utgöra en enda kontinuerlig gärning snarare än flera fristående brott.