Konduktivitetsdetektor

Konduktivitetsdetektor är en analytisk enhet som mäter den elektriska ledningsförmågan hos ett flytande prov som eluerats genom en kromatografikolonn. Ledningsförmågan speglar innehållet av fria joner i provet; ju fler eller starkare joner desto högre konduktans. Denna typ av detektor används framför allt i jonkromatografi och i vissa vätskekromatografiska applikationer där joner är analyt och bakgrundskolets grundvärde är viktigt att hantera.

En typisk konduktivitetsdetektor består av en flytande cell med elektroder (vanligtvis platin- eller krossade elektroder) och en referenselektrod samt en låg brusnivå-elektronik som omvandlar konduktansen till en signal. Detektion är oftast relativt universell för olika joner, men bakgrundskonduktivitet hos eluanten kan påverka signalen kraftigt. För att förbättra känsligheten används ofta temperaturkontroll, kalibrering och ibland en suppressionsenhet som minskar bakgrundskonduktiviteten i IC-systemet.

Användningsområden inkluderar främst jonkromatografi för detektion av enkla joner som klorid, nitrat, nitrit, sulfat och fosfat samt vissa katjoner som natrium och kalium i vattenbaserade eluenter. Fördelar med konduktivitetsdetektorer är bred respons och relativt låg kostnad samt bra linjäritet över geometriskt breda koncentrationsintervall. Begränsningar är att organiska eller icke-elektrolytlösningar ger låg eller ingen signal, samt att bakgrundsbättring och temperaturdependens kräver noggrann kontroll och kalibrering.