Klaffvävnad

Klaffvävnad avser den vävnad som bygger hjärtats klaffar hos däggdjur och människor. Klaffarna reglerar blodflödet mellan hjärthead och stora kärl och förhindrar bakåtriktat flöde under varje hjärtslag. Varje klaff består av leaflets eller flapar av vävnad samt en yta av endotel på den vänstra och högra sidan. Den extracellulära matrixen i klaffvävnaden består vanligtvis av tre lager: fibrosa, som är rikt på kollagen och ger styrka; spongiosa, som innehåller proteoglykaner och vattenbindning och fungerar som stötdämpare; och ett elastinriktat lager kallat ventricularis eller en motsvarande term i olika klaffar, som bidrar till elasticitet.

Klaffarna delas in i två huvudgrupper: atrioventrikulära klaffar (mitralis och tricuspidalis) och semilunarklaffar (aortalis och pulmonalis). Denna uppbyggnad återspeglar deras olika mekaniska miljöer; vänsterklaffarna utsätts generellt för högre tryck än högerklaffarna. Klaffvävnaden är anpassad till att öppnas helt och stängas tätt för att förhindra läckage och bibehålla rätt blodflöde genom hjärtat.

Funktion och patologi: normal klaffvävnad måste vara tillräckligt stel för att hindra bakflöde men samtidigt tillräckligt flexibel för att öppnas helt. Degenerativa eller inflammatoriska processer kan orsaka stenos (försnävning) eller insufficiens (läckage). Vanliga tillstånd inkluderar calcific aortastenos, mitralprolaps vid myxomatös förändring, rheumatisk klaffsjukdom och infektiös endokardit som kan skada klaffvävnaden. Behandling kan vara medicinsk eller innebära kirurgisk klaffbyte eller protes. Forskning inom klaffvävnad fokuserar på vävnadsengineering och regenerativ medicin.