Kardiomyocyter

Kardiomyocyter är hjärtats kontraktila muskelceller och utgör största delen av myokardet. De finns i både förmak och kammare och står i centrum för hjärtats rytmiska och kraftfulla sammandragningar som driver blodflödet genom cirkulationssystemet.

De är långsträckta, förgrenade celler med tydliga sarkomerer som ger ett tvärstrimmigt utseende. Oftast har de en kärna, men många celler är binukleära hos vuxna. De har ett mycket högt antal mitokondrier och är beroende av aerob metabolism för sin energi.

Kardiomyocyter är sammankopplade genom interkalata skivor som innehåller desmosomer och gap junctions. Desmosomer håller cellerna samman under upprepad kontraktion, medan gap junctions möjliggör snabb elektrisk kommunikation och därmed en samordnad aktivering av hjärtmuskelcellerna.

Metabolt är kardiomyocyter mycket väl anpassade till kontinuerlig aktivitet och kräver konstant syretillförsel. De reglerar kalcium som styr excitation–kontraktionskopplingen via ett välutvecklat sarkoplasmatiskt retikulum och T-tubuli, vilket avgör kontraktionsstyrka och varaktighet.

Regenerationen efter skada är begränsad; döda kardiomyocyter ersätts i huvudsak av fibrovainväxt, vilket kan bidra till nedsatt pumpfunktion efter exempelvis infarkt. Vid långvarig belastning kan kardiomyocyter genomgå hypertrofi, vilket förändrar cellernas kontraktilitet och hjärtats struktur över tid.

Utöver de kontraktila cellerna finns specialiserade retledningsceller i sinusknutan, AV-noden och Purkinje-fibrer som reglerar hjärtats rytm. Dessa nodala celler är inte primärt kontraktila men arbetet tillsammans med kardiomyocyterna säkerställer ett normalt hjärtslag.