Kärnlagerna

Kärnlagerna är ett geovetenskapligt begrepp som beskriver de innersta lagren i en jordliknande planet eller kroppens inre struktur. Vanligtvis avses två huvudkomponenter: den yttre kärnan, som är flytande, och den inre kärnan, som är fast. I vissa modeller inkluderas även övergångszonerna mellan kärnan och manteln.

Den yttre kärnan består huvudsakligen av flytande järn och nickel och har hög rörlighet jämfört med manteln. Vätskans rörelser driver en geodynamo som alstrar planetens magnetfält. Den inre kärnan består av fast järn-nickel och har mycket hög densitet samt extremt höga temperaturer. Trycket i kärnan är enormt och förhållandena där skiljer sig markant från manteln.

Seismologi är det viktigaste sättet att studera kärnlagerna. S- vågor kan inte färdas genom flytande järn, vilket avslöjar kärnans existens och placering. P-vågor bryts och refrakteras vid kärngränserna. Vid kärnan-manteln-gränsen (CMB) och vid gränsen mellan inre och yttre kärna (ICB) uppstår tydliga förändringar i seismiska vågors hastighet och böjning, vilket ger information om lagrens tjocklek och sammansättning.

Historiskt bidrog Inge Lehmann under 1900-talet till insikten om en fast inre kärna baserad på seismiska data. Modern seismologi och jordskorpeundersökningar har successivt förbättrat förståelsen av kärnlagerna och deras dynamik.

Kärnlagerna varierar mellan olika planeter och månar; storlek, sammansättning och fluiditet anpassas efter varje himlakropps historia. Forskning fortsätter att fördjupa förståelsen av kärnans roll för magnetfält, värmeflöde och geodynamiska processer.

Se även: Jordens kärna, Manteln, Geodynamo, Seismologi.