Immunspecifika

Immunspecifika beskriver egenskapen hos en del av immunsystemet att känna igen och reagera mot specifika antigener eller epitoper. Detta står i kontrast till medfödd, icke-specifik immunitet som svarar generellt på främmande ämnen. Denna specificitet bygger i huvudsak på adaptiva immunförsvaret, där B- och T-celler bär antigenreceptorer med stor mångfald och följer principen om klonal selektion.

Receptorkomponenterna utvecklas genom V(D)J-rekombination, vilket ger stort antal unika B- och T-cellreceptorer. Hos B-celler genomgår antikroppar som binds antigener en process av affinitetsmognad i germinalcentra, vilket ökar specificiteten och affiniteten. T-cellers receptorer igenkänner peptider som presenteras av MHC-molekyler, och deras svar styrs av om de är hjälparceller eller cytotoxiska celler. Specificitetens funktionella ramverk kräver också själv-tolerans för att förhindra skadliga reaktioner mot kroppens egna vävnader.

Specificitetens praktiska konsekvenser är att immunförsvaret kan neutralisera patogener, förinta infekterade celler och producera minnesceller som ger snabbare svar vid återexponering. Samtidigt kan överdriven eller felriktad specificitet leda till autoimmunitet eller allergi när kroppen reagerar på egna vävnader eller ofarliga ämnen. Cross-reactivity kan ge oväntade effekter om samma receptor känner igen liknande epitoper.

Användningar och tillämpningar inkluderar vaccin som syftar till att framkalla specifik immunitet mot en patogen, samt terapeutiska antikroppar och adoptiv T-cellsterapier som utnyttjar receptorernas specificitet. Immunospecifika fenomen studeras också vid autoimmuna sjukdomar och allergier för att förstå mekanismerna bakom tolerans och felreglering.

---