IRstrålning

IR-strålning är elektromagnetisk strålning med våglängder längre än synligt ljus. Den omfattar ungefär 0,7 mikrometer till 1 millimeter och delas ofta in i när IR (≈0,75–1,4 μm), mellan-IR (≈1,4–3 μm) och fjärr-IR (≈3–1000 μm). Olika källor och sammanhang kan använda något olika gränser.

IR-strålning uppstår som termisk strålning från kroppar som har temperatur över absoluta nollpunkten. Enkelt kan man säga att varje objekt avger strålning enligt Plancks lag, och att den fenomenet beror på temperatur och ämnets egenskaper. Enligt Wiens förskjutning flyttas strålningsmaxima till kortare våglängder vid högre temperatur; till exempel har människokroppens temperatur toppar i närheten av 9–10 μm i fjärr-IR.

Interaktion med materia: IR-strålning orsakar vibrationer och rotationer hos molekyler. Olika kemikalier har karakteristiska IR-absorptionsband, vilket gör IR-spektroskopi användbar inom kemi, miljö och materialvetenskap.

Detektorer och teknik: När IR kräver särskilda detektorer. Nära IR-detektorer används ofta InGaAs, medan mellan- och fjärr IR ofta upptäcks med InSb eller HgCdTe. Termiska detektorer som bolometrar används inom fjärr-IR-kameror. IR-kameror kan även baseras på bolometer- eller kvantsensorer, och används i olika former av bild- och mätinstrument.

Användningar: termografi och nattseende, fjärrmätning och fjärranalys, astronomi, industriell övervakning samt inom telekommunikation i vissa våglängder (t.ex. 1,3–1,55 μm i fiberoptik). IR-strålning utgör alltså ett viktigt verktyg inom vetenskap och teknik, samtidigt som den är icke–joniserande och därmed relativt säker under rätt försiktighetsåtgärder.