Hämokritvärdet

Hämokritvärdet, ofta kallat hematokrit, anger andelen av blodvolymen som utgörs av röda blodkroppar. Det speglar mängden erytrocyter i blodet i förhållande till plasmavolymen och anges vanligtvis som en volymprocent. Värdet erhålls som del av ett fullständigt blodstatus och beräknas vid laboratoriet antingen genom centrifugering av blod i ett antikoagulerat rör eller av automatiska analysatorer som uppskattar andelen RBC i blodet.

Normalvärden varierar efter kön och ålder. Hos vuxna är referensintervallet cirka 40–54 procent hos män och 36–46 procent hos kvinnor; gravida kvinnor har ofta något lägre hämokrit. Barn och ungdomar kan visa olika intervall beroende på ålder, och exakta referensvärden kan skilja mellan laboratorier.

Rent kliniskt används högt hämokritvärde för att indikera hög röda blodkroppar eller minskad plasmavolym, till exempel vid uttorkning, polycytemi eller vistelse på hög höjd. Lågt hämokritvärde ses vid järnbristanemi, olika typer av anemi, blodförlust, kroniska sjukdomar eller övervätskning. Eftersom hämokriten utgör blodcellsmassan i relation till plasmavolymen kan hydrering och vätskebalans påverka värdet betydligt.

Värdet är ett mått på RBC-volym men ger inte information om blodcellernas kvalitet. Resultatet kan påverkas av provtagningsförhållanden och tekniska skillnader mellan analysatorer. Det används tillsammans med andra parametrar, som hemoglobinnivå och RBC-tal, för att utvärdera anemi, polycytemi eller vätskebalans.