Glaselektrod

Glaselektrod är en elektrod som används för att mäta vätejonaktiviteten i lösningar, det vill säga pH. Den mest använda typen består av en mycket tunn glasmembran som är känslig för H+-koncentrationen och fungerar som den sensoriska delen. Glaselektroden används ofta tillsammans med en referenselektrod och kan vara en del av en kombinations-elektrod där båda elektroderna sitter i en gemensam enhet.

Principen baseras på att potentialen över glasmembranet beroende av hydroniumjonernas aktivitet i lösningen. När glasmembranet exponeras mot olika pH-värden uppstår en elektrisk spänningsskillnad mellan glasytan och den inre elektroden i elektroden. Den resulterande punkten följer i stort sett Nernst-lagen; vid 25 °C är den ideala lutningen ungefär -59 mV per pH-enhet. Eftersom mjukvaran i mätinstrument ofta inte är temperaturkompenserad krävs temperaturkompensation för noggranna mätningar.

Konstruktion och funktion En typisk glas-elektrod består av en glasbulb med den vätskor som fyller referenselektroden (ofta Kaliumklorid, KCl), en inre elektrod och en saltbro som kopplar det interna systemet till lösningen som mäts. I en kombinationselektrod integreras glasdelen och referenselektroden i en enhet, vilket förenklar hanteringen.

Användning och underhåll Glaselektroder används inom kemi, biologi, vattenkvalitetsanalys och livsmedelsindustri för pH- och surhetsmätningar. De kalibreras regelbundet med buffertlösningar (t.ex. pH 4, 7, 10). Förlängd livslängd kräver att elektroden hålls fuktig i kaliumkloridlösning när den inte används, och att den undviks skadliga ämnen och uttorkning. Begränsningar inkluderar känslighet för beläggningar, föroreningar och åldersrelaterad försämring av känsligheten.

---