surhetsmätningar

Surhetsmätningar avser metoder för att bestämma surhetsgraden i ett ämne genom att mäta vätejonaktiviteten, vanligen uttryckt som pH. pH-värdet anger hur surt eller basiskt ett prov är vid en given temperatur och används främst för vätskor men kan även tillämpas på fasta material genom lämplig förberedelse. Surhet är relevant inom miljö, livsmedel, jordbruk och klinisk diagnostik.

Den vanligaste mätmetoden är användning av en pH-mätare med en glaselektrod och en referenselektrod. Elektrodparet ger en spänningssignal som tolkas till ett pH-värde enligt Nernst-ekvationen. För pålitliga värden kalibreras instrumentet mot buffertlösningar med kända pH-värden, ofta runt pH 4,01, 7,00 och 9,21, vid mätningstemperaturen. Temperaturkompensation används eftersom pH-värdet varierar med temperatur.

Provberedning och underhåll: vätskor filtreras och avgasas vid behov; fasta prover kan lösas upp i vatten eller behandlas så att pH kan mätas i en lösning. Temperaturkontroll eller temperaturkompensation är viktig eftersom pH-värdet är temperaturberoende. Kalibrering görs före mätningar och ofta igen när prover med olika pH-värden analyseras. Glaselektroden och referenselektroden kräver regelbundet underhåll, inklusive rengöring och byte av elektrolyt vilket påverkar mätningens stabilitet.

Användningsområden omfattar övervakning av vattenkvalitet, jordbrukets mark- och vattenbalans, livsmedels- och dryckesindustrin, industriell processkontroll och kliniska analyser. I jord används ofta jordprover där pH mäts i en jordlösning. Begränsningar inkluderar färg, suspenderade partiklar eller höga jonstyrkor som stör elektrodens respons. Vissa prover kräver alternativa metoder, såsom titrering av total syra eller specifika sensoriska tekniker. För att harmonisera metoder och rapportering används internationella standarder och riktlinjer, till exempel ISO-standarder för pH-mätning.