Fångstmetod

Fångstmetod är en beteckning för de tekniker som används för att fånga djur eller organismer, ofta inom fiske, jakt eller vetenskaplig fångst. Begreppet omfattar metoder som kan användas i kommersiella sammanhang likväl som i forsknings- eller bevarandeändamål. Fångstmetoder anpassas till art, livsmiljö, säsong och syfte, och syftar ofta till att maximera effektivitet samtidigt som skada och stress minimeras.

Metoderna delas vanligtvis in i passiva och aktiva. Passiva metoder används när djuret fångas utan aktiv jakt: exempel är nät, fällor och burar som placeras i miljön och fångar djur som passerar eller söker skydd. Aktiva metoder kräver att personer aktivt söker upp och fångar djuret, exempelvis spöfiske, kastmete, håvning eller harpunering i vissa sammanhang. Inom forskning och förvaltning används ofta metoder som prioriterar snabb hantering och återutsättning när det är möjligt.

Inom fiske är olika redskap anpassade till habitat och art. Nät kan vara driftsnät eller bottentrålande nät; trål används för omfattande fångst i vattenmassan; långlina och andra linfiskemetoder används för pelagiska arter. Spöfiske och pilkfiske är exempel på aktiva metoder som kräver färdighet och bete.

Etik, lagstiftning och hållbarhet spelar en central roll i valet av fångstmetod. Regler kring fångstensetiska krav, rättvis bycatch, djurvälfärd och miljöeffekter påverkar vilka metoder som får användas och under vilka villkor. Inom vetenskaplig fångst betonas ofta säkra, reversibla och skonsamma tekniker samt noggrann rapportering och djurvälfärdsrutiner.