Färgperception

Färgperception är den sensoriska och perceptuella processen där hjärnan tolkar färg utifrån de våglängder av ljus som når ögat. När ljus träffar ett föremål reflekteras vissa våglängder medan andra absorberas. Den reflekterade strålningen omvandlas i näthinnan till nervsignaler av fotoreceptorerna, och signalerna transporteras vidare till hjärnan där färgintrycket konstrueras.

Fotoreceptorerna består av stavar och tappar. Tapparna är ansvariga för färgers uppfattning och finns främst i centrala näthinnan; de delas in i tre typer med olika känslighet för korta (blå), medellånga (grön) och långa (röda) våglängder. Stavarna svarar mest på ljusintensitet och fungerar bättre i svag belysning men ger inte färginformation. Efter fotoreceptorerna leds signalerna genom näthinnans celler till gangliecellerna och vidare via synnerven till syncentra i hjärnan, där informationen delas upp i färg och ljusstyrka och senare bearbetas i primära syncortex och andra områden.

Färguppfattningen påverkas av teorierna som beskriver hur färger kodas. Den trichromatiska teorin anger att färg ses genom tre typer av tappar som verkar i kombination, medan den motsatta process-teorin beskriver hur färger som rött–grönt och blått–gult utvärderas i senare bearbetning. Båda förklaringarna gäller delvis och tillsammans förklarar de hur vi upplever många färger samt hur färger kan förändras av omgivning, belysning och kontext. Färgspace inkluderar RGB (används i skärmar), CMYK och den standardiserade CIE 1931 som beskriver hur färger uppfattas av människor i olika ljusförhållanden. Det synliga spektrumet ligger ungefär mellan 380 och 740 nanometer.

Färgseende varierar mellan individer. Vanliga färgblindheter är röd–grön (protanopi/deutanopi) och blå–gul (tritanopi). Åldersförändringar i linsanpassning minskar blå känslighet över tid. Färgperception är väsentlig inom design, belysning och bildbehandling eftersom olika material och ljus kan upplevas olika beroende på sammanhanget.