fotoreceptorerna

Fotoreceptorerna är specialiserade neuroner i näthinnan som omvandlar ljus till neurala signaler och därmed möjliggör syn. De två huvudtyperna är stavar (stavlika celler) och tappar (tapparna). Stavarna har mycket hög känslighet och dominerar i mörker, vilket ger dålig upplösning och inget färgseende. Tapparna är mindre ljuskänsliga men ansvarar för färgseende och hög bildskärpa under dagsljus. Utöver dessa finns även intrin­siskt ljuskänsliga retinala ganglieceller (ipRGCs) som bidrar till dygnsrytm och pupillreaktioner, även om de inte bildar bilden på näthinnan i samma utsträckning som stavar och tappar.

Stavarna förekommer främst i näthinnans perifieri och är sparsamma i centralretina, medan tapparna är koncentrerade till fovea centralis, där synskärpa och färgseende är som störst. I fovea saknas stavar helt och koncentrationen av tappar ger mycket hög upplösning. Stavarna dominerar i mörker och ger gråskala, medan tapparna dominerar i starkt ljus och möjliggör färguppfattning via tre typer av fotopsiner som är känsliga för korta, medulla och långa våglängder. IpRGCs spelar en roll i non-image forming-reaktioner till ljus.

Fototransduktion innebär att ljus aktiverar fotopigmenten i fotoreceptorerna. I mörker hålls cGMP-nivåerna höga och natriumkanaler är öppna, så cellerna är depolariserade och frisätter neurotransmittor kontinuerligt. Ljuset aktiverar opsinerna (rhodopsin i stavar; olika fotopsiner i tapparna), vilket startar en signaleringskaskad som minskar cGMP och stänger Na+-kanalerna, vilket hyperpolariserar cellen och minskar neurotransmittorfrisättningen. Denna signal förs vidare via bipolära och ganglieceller till synnerven. Retinoidcykeln regenererar blekt fotopigment i pigmentepitelet mellan fototransduktionscyklerna.

Skador eller förlust av fotoreceptorer är centrala vid sjukdomar som retinitis pigmentosa och åldersrelaterad makuladegeneration, vilket ofta leder till försämrad natt- och/eller färgseende samt synförlust.