Färgkonstance

Färgkonstance är perceptionens förmåga att uppfatta färger hos objekt som relativt konstant trots förändringar i scenens belysning. Med andra ord uppfattar vi oftast ett äpple som rött även när ljuset i rummet är blått eller gult, även om den råa färginformationen som når ögat förändras.

Mekanismerna bakom färgkonstance inkluderar kromatisk anpassning, där ögats färgseende receptorer gradvis anpassas till rådande illuminant, samt användning av kontextuella ledtrådar och jämförelser inom scenen. Minnesbaserade färger, så kallade memory colors, kan också påverka hur vi tolkar färger hos vanliga föremål. Olika teorier har föreslagit hur färgkonstance uppnås; retinextheorin (Edwin Land) betonar jämförelser mellan olika delar av scenen för att uppskatta faktisk reflektans, medan modeller som Von Kries beskriver hur fotoreceptorernas känslighet omvandlas under olika ljusförhållanden.

Experimentellt har färgkonstance undersökts med olika stimuli, bland annat Mondrian-liknande stimuli, som visat att upplevd färg kan behållas trots stora förändringar i belysningen. Färgkonstance är inte perfekt och kan brytas under extrema eller komplexa belysningssituationer, då materialets faktiska reflectans, skuggor och ljuskvalitet spelar en större roll.

Tillämpningar av förståelsen för färgkonstance finns inom bildbehandling, färgteori, datorseende och olika yrken där färläsning är kritisk. Forskningen belyser hur människor tolkar färg i vardagliga miljöer och hur färgbildningstekniker kan ta hänsyn till perceptuella mekanismer.