Fyrfaktorteorin

Fyrfaktorteorin är en finansiell tillgångsprissningsmodell som används för att förklara avkastningen på aktier och portföljer. Den bygger vidare på tidigare modeller genom att använda fyra riskfaktorer i stället för enbart marknadsrisken. Den mest använda versionen kallas ofta Carhards fyra-faktor-modell och inkluderar marknadsfaktorn, storleksfaktorn, värdefaktorn och momentumfaktorn.

Faktorerna i modellen är vanligtvis: marknadsfaktorn (Mkt-Rf), som fångar marknadsrisken; SMB (small minus big), som speglar storleksrelaterad avkastning och brukar visa att små företag över tid tenderar att överprestera större företag; HML (high minus low), som fångar värdepremien mellan högt och lågt bok- till marknadsvärde (value) aktier; och MOM eller momentumfaktorn, som fångar att aktier med stark kortsiktig avkastning ofta fortsätter att prestera bra en tid framöver.

Modellen beskriver avkastningen på en tillgång som en linjär kombination av dessa fyra faktorer plus en restkomponent (alfan) som representerar avkastning som inte förklaras av faktorerna. Beta-korrelationerna till varje faktor mäter hur känslig avkastningen är för varje risktema.

Historiskt uppstod momentumfaktorn i forskning av Jegadeesh och Titman (1993), medan tre-faktormodellen av Fama och French lade grunden före Carhart-tillägget år 1997. Fyrfaktorteorin används ofta i empirisk finans för att utvärdera portföljers prestationer och för att analysera aktörers riskkompositioner. Begränsningar inkluderar modellberoende konstruktion, potentiell överfitning och variationer över olika marknader och tidsperioder.