Frekvensbanden

Frekvensbanden avser distinkta räckor av elektromagnetiska spektrumet som tilldelas specifika användningar eller tjänster. Varje band definieras av nedre och övre frekvensgränser och används för att organisera spektrumhantering, begränsa interferens och möjliggöra effektiv användning av kommunikations- och sensorsystem. Exakta gränser kan variera mellan länder men koordineras internationellt av organisationer som ITU.

Myndigheter beviljar licens för delar av spektrumet och sätter regler för effekt, modulationssätt och tillgång. Vissa band är licensierade till särskilda operatörer eller tjänster (till exempel mobilnät eller sändare), medan andra är obundna och öppna för allmän användning under reglerade begränsningar (t.ex. trådlöst nätverk, ISM-band).

Över hela spektrumet finns vanliga band såsom LF (30 kHz–300 kHz) och MF (300 kHz–3 MHz) som används för navigering, tidsignalering och långdistanskommunikation; HF (3–30 MHz) för långväga kortvågssändning; VHF (30–300 MHz) och UHF (300 MHz–3 GHz) för television, FM-radio, militär och civila radarsystem; SHF (3–30 GHz) och EHF (30–300 GHz) för satellitkommunikation, radarsystem och mikrovågsförbindelser samt vissa 5G-tjänster. I konsumentteknik används band som FM-radio cirka 88–108 MHz, televisionsband, mobilnät runt 700–2700 MHz samt Wi‑Fi runt 2,4 GHz och 5 GHz.

Spektrumhanteringen är dynamisk; band kan omprioriteras när teknologier utvecklas, ofta genom auktioner, delad användning eller teknikneutral licensiering för att maximera effektiviteten och upprätthålla interoperabilitet.