Elektrolessnikkeliphosphorus

Elektrolessnikkeliphosphorus, eller elektrolessnickel-fosforbeläggning, är en kemisk beläggning där en nickel-fosforlegering deponeras på ett substrat utan extern elektrisk ström. Beläggningen byggs upp genom autokatalytisk reduktion av nickeljoner i en lösning som vanligtvis innehåller nickelkällor (t.ex. nickel(II)salter), komplexbildare och reduktionsmedlet hypofosfat. Förankringen startas av ett aktiverat underlag som är katalytiskt för nickel, ofta via ytaktivering med palladiumbaserade katalysatorer eller liknande behandling.

Fosforhalten i beläggningen varierar vanligtvis mellan cirka 2 och 14 viktprocent, vilket påverkar egenskaperna. Låg‑ till medelfosforhalt ger god hårdhet och viss temperaturkänslighet, medan högfosforhalt ger bättre korrosionsbeständighet och utmärkt passiv beläggning. Beläggningens tjocklek är ofta några få till flera tiotals mikrometer och är jämn även på komplexa geometrier.

Egenskaperna hos elektrolessnickel-fosforbeläggning inkluderar hög jämnhet, god korrosions- och nötningsbeständighet samt god gjutbarhet och, efter lämplig värmebehandling, betydande ökad hårdhet. Vid temperaturer omkring 400–600 °C kristalliserar fosforn och bildar faser som ökar slitstyrkan; hårdheten kan då ligga i spannet ungefär 600–1000 HV beroende på fosforinnehåll och behandling.

Användningsområden omfattar bland annat flyg- och fordonsindustri, olje- och gasutvinning, elektronik och komponenter som kräver jämn beläggning i komplexa geometrier. Särskilda varianter med hög, mellan eller låg fosforhalt ger olika kompromisser mellan korrosion och hårdhet. Miljö- och säkerhetsaspekter kräver korrekt hantering av nickelföreningar och restprodukter samt efterlevnad av tillämpliga regler och standarder.