EUlovgivningen

EU-lovgivningen avser den rättsordning som reglerar Europeiska unionens politik och verksamhet. Den omfattar regler som unionens institutioner antar och som medlemsstaterna är skyldiga att följa. Den juridiska ramen består av primärlagstiftning, sekundärlagstiftning och rättspraxis från EU-domstolen.

Primärlagstiftningen består av fördragen som ligger till grund för EU:s befogenheter, bland annat Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och Fördraget om Europeiska unionen. Sekundärlagstiftningen omfattar instrument som förordningar, direktiv och beslut samt, i viss mån, rekommendationer och yttranden.

Förordningar är direkt tillämpliga i alla medlemsstater utan transposition. Direktiven kräver att medlemsstaterna antar nationell lagstiftning som uppfyller målen i direktivet. Beslut är bindande för dem de riktar sig till. EU-lagstiftningen har företräde över nationell rätt när konflikter uppstår, och EU-domstolen tolkar och upprätthåller lagen för att säkerställa enhetlighet över medlemsstaterna.

Medlemsstaterna transponerar och tillämpar sekundärlagstiftningen i sin nationella rättsordning. Vissa bestämmelser har direkt effekt och kan åberopas av enskilda inför nationell domstol, medan andra kräver inhemsk lagstiftning.

Lagstiftningen antas vanligtvis genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet där Europaparlamentet och Europeiska unionens råd tillsammans antar förslag från Europeiska kommissionen. EU-lovgivningen syftar till att skapa en enhetlig rättsordning i medlemsstaterna, särskilt inom den inre marknaden och de fyra friheterna av varor, tjänster, kapital och personer.