EUkonkurranseretten

EU-konkurranserätten är den del av Europeiska unionens rättsordning som reglerar konkurrensen inom den inre marknaden. Den syftar till att upprätthålla fri rörlighet för varor och tjänster samt skydda konsumenterna genom att motverka samarbete eller beteenden som snedvrider konkurrensen.

De centrala bestämmelserna är artikel 101 TFEU och artikel 102 TFEU. Artikel 101 förbjuder avtal mellan företag och samordnade förfaranden som har till syfte eller verkan att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen. Artikel 102 förbjuder missbruk av en dominerande ställning inom den inre marknaden. Det finns undantag enligt artikel 101(3) TFEU om avtalet förbättrar produktion eller distribution samt främjar teknisk eller ekonomisk utveckling och samtidigt ger konsumenterna en rättvis andel av fördelarna, under förutsättning att restriktionerna är proportionerliga. De minimis-regler och blockexemptioner används för att avgränsa tillämpningen.

Statligt stöd regleras i artiklarna 107–109 TFEU. Kommissionen granskar stöd som kan snedvrida konkurrensen och kan godkänna, kräva ändringar eller återkräva stöd som inte är förenligt med den inre marknaden.

En annan viktig del av konkurrenspolitiken rör fusioner och företagskoncentrationer som kan ha betydande effekt på konkurrensen. Dessa fall måste ofta anmälas till Europeiska kommissionen enligt rådets förordning (EC) No 139/2004 om kontroll av koncentrationer mellan undertag.

Den primära tillsynen ligger hos Europeiska kommissionen, i samarbete med nationella konkurrensmyndigheter genom European Competition Network (ECN). Karteller och missbruk av dominerande ställning kan leda till beslut och böter upp till 10 procent av företagens globala årsomsättning. Leniency-program används för att avslöja karteller.

EU-konkurranserätten syftar till att skapa en fungerande inre marknad och främja rättvis konkurrens mellan aktörer i medlemsstaterna.