EPReffekten

EPReffekten, eller EPR-effekten (Enhanced Permeability and Retention), är ett centralt begrepp inom tumörvetenskap och nanomedicin. Fenomenet beskriver hur vissa makromolekylära läkemedelsbärare och nanopartiklar passivt ackumuleras i tumörvävnad i högre utsträckning än i frisk vävnad, till följd av ökad vaskulär permeabilitet och dålig lymfatisk dränage.

Orsaken är tumörens blodkärl: oregelbundna, spricklika endotelceller med stora gaps som gör att molekyler kan passera kärlväggen lättare. Samtidigt saknas effektiv lymfkärlsudräkning i tumören, vilket leder till retention av bärare i tumörens extracellulära matrix. Storlek, ytkonfiguration och surface properties hos bärare spelar stor roll; generellt anses nanopartiklar i storleksintervallet cirka 10–200 nanometer vara mest lämpade för att utnyttja EPR.

Betydelse och tillämpningar: EPR används som teoretisk grund för passiv målning av tumörer i nanomedicin. Flera kliniskt godkända nanomedicinska läkemedel bygger delvis på EPR-egenskaper, exempelvis liposomala läkemedelsformuleringar och proteinbaserade bärare. Effektens styrka varierar mellan patienter och tumörtyper och är ofta starkare i djurmodeller än i humana tumörer.

Begränsningar och utveckling: EPR är heterogen mellan och inom tumörer och mellan patienter. Faktorer som vaskulärt nätverk, interstitiellt tryck och ECM-sammansättning begränsar penetration. Strategier för att förstärka EPR inkluderar vaskulär normalisering med anti-angiogen behandling, hypertermi, fokusultraljud eller strålning, samt optimering av bärare och bildstyrd patienturval.