Datorterminaler

Datorterminaler är enheter som används för att kommunicera med en dator, vanligtvis en centraldator eller mainframe. De tillhandahåller ett tangentbord för inmatning och en skärm eller skrivare för utdata. Ursprungligen var terminalerna fristående och saknade egen bearbetningskraft; de var anslutna till värddatorn och körde program på den centrala maskinen med textbaserat gränssnitt.

Historiskt utvecklades terminaler från teletangentbord som skrev ut text på papper till videoterminaler med CRT-skärmar. Tidiga teletangentbord (TTY) producerade utskrift på papper, medan senare videoterminaler ersatte skrivaren. IBM 3270- och 5250-terminaler användes för interaktion med mainframes, medan DEC VT100 blev en standard för textbaserad kommunikation. Terminaler kunde vara dumb (utan egen processor) eller intelligenta (med lokal logik).

Tekniska egenskaper och gränssnitt inkluderar seriella anslutningar som RS-232/V.24 och DTE/DCE, samt protokoll som ASCII och kontrollkoder. Escape-sekvenser (till exempel VT100/ANSI) styr textens färg, kursivitet, position och ruttning. Under 1980- och 1990-talen ersatte terminaler ofta egna hemdatorer med terminalemuleringsprogram på PC.

I dagens IT-miljö används begreppet terminal främst som terminalemulatorer i operativsystem som Linux, macOS och Windows. Dessa program kopplas ofta till fjärrsystem över nätverk med SSH eller Telnet och används för systemadministration, konfiguration och fjärråtkomst till servrar och nätverksutrustning. Trots att fysiska terminaler är ovanliga lever konceptet i hög grad vidare genom virtuell terminalisering.

Datorterminaler utgör en viktig byggsten i historisk och modern datoranvändning genom att tillhandahålla enkel, textbaserad kommunikation mellan användare och datorer.