Cellkloner

Cellkloner är populationer av celler som härrör från en enskild ursprungscell och därmed i teorin delar samma genetiska uppsättning. I praktiken kan nya mutationer och epigenetiska förändringar uppkomma under vidare delning, vilket gör att cellerna ibland skiljer sig något trots ursprunglig enhetlighet. Begreppet används inom forskning och bioteknik när man vill ha en jämn genetisk bakgrund i en population.

Att skapa cellkloner innebär att isolera och expandera en enskild cell till en hel klon. Vanliga metoder inkluderar begränsad utspädning där mycket små antal celler placeras i varje brunn så att endast en cell bildar en koloni; koloniutveckling där små koloni-stammar isoleras; och sortering av enstaka celler med flödescytometri följt av expansion. I praktiken krävs ofta noggrann odlingsplanering och övervakning för att säkerställa att varje koloni ursprungligen kommer från en enda cell.

För att bekräfta clonality används genetiska analyser som STR-profiler, SNP-profiler eller helgenomsekvensering för att bedöma genetisk uniformitet. Karyotyper och andra karakteriseringstekniker kan också användas för att bedöma kromosomstabilitet och eventuella avvikelser som uppkommit under odlingen.

Användningar inkluderar grundforskning där man minimerar bakgrundsvariabilitet i cellpopulationer, och bioteknik där stabila produktionslinjer krävs, till exempel cellinjer som används för produktion av rekombinanta proteiner eller antikroppar. Inom cancerforskning studeras hur kloner uppstår och växer fram samt hur klonalt urval påverkar tumörtillväxt och behandlingseffekter.

Begränsningar inkluderar att klonade populationer fortfarande kan utveckla nya mutationer och epigenetiska skillnader under odling, samt risker för klondrift och kontaminering som kan öka heterogeniteten. Kontinuerlig karakterisering och dokumentation är därför viktig.