Brackvattenszoner

Brackvattenszoner är vattenmiljöer där sötvatten från land blandas med havsvatten, vilket ger en bräcklig salinitet mellan färskvatten och marina vatten. Saliniteten ligger vanligtvis mellan cirka 0,5 och 30 PSU. Sådana zoner finns i flodmynningar och estuarier samt i kustnära laguner och i vissa inlandssjöar som kopplas till havet.

Den hydrologiska balansen i brackvattenszoner påverkas av tidvatten, nederbörd, flöden och avdunstning. Därför uppstår ofta salthaltsgradienter längs zonen, från sötvattendominans i yttre delar till marina förhållanden närmare källan. Dessa miljöer kännetecknas av frekventa förändringar i salinitet och temperatur.

Biologi och ekologi: Arter som klarar varierande salthalt kallas euryhalina. Brackvattenszoner hyser ett brett spektrum av växter och djur, inklusive växter anpassade till bräckt vatten, fiskar, räkor och musslor. Zonen fungerar ofta som uppväxt- och näringsställe samt som skydd mot predatorer.

Betydelse och förvaltning: Brackvattenszoner är viktiga för biologisk mångfald, fiske och fågelliv samt som naturliga buffertar mot erosion. De hotas av övergödning, föroreningar, dammar och klimatförändringar som ändrar salinitetsregimen. Bevarandestyrning innefattar vattenkvalitetsövervakning, restaurering av naturliga flöden och skydd av våtmarker.