Bindvävsreparation

Bindvävsreparation är ett svenskt uttryck som kan användas i olika sammanhang: det kan avse den histologiska förberedelsen av bindväv för mikroskopisk undersökning samt den biologiska processen då bindväv repareras efter skada. I båda fallen rör det sig om vävnad som består av celler och extracellulär matrix, där kollagen och andra fibriller dominerar.

Histologisk förberedelse av bindväv innebär vanligtvis fixering av provet, dehydrerings- och avfärgningssteg, inbäddning i paraffin, tunn snittning och färgning. Vanliga färgningar är hematoxylin-eosin samt specialfärgningar som Massons trikolorfärgning för att särskilja kollagen och muskelvävnad, eller orceinfärgning för elastiska fibrer. God provpreparering är avgörande för att kunna studera bindvävens struktur, såsom fibroblaster, kollagen av typerna I och III, retikulära nätverk och blodkärl.

Reparation av bindväv efter skada följer ofta faserna hemostas, inflammation, proliferation och remodellering. Fibroblaster migrerar till sårområdet och syntetiserar kollagen typ I; ny bindväv bildas och gränserna mellan vävnadsområden rekonstrueras. Myofibroblaster bidrar till kontraktion av såret. Under remodelleringen omorganiseras matrixen och kollagentätheten ökar eller modifieras över veckor till månader, vilket påverkar vävnadens styrka och elasticitet. Faktorer som näring, ålder, blodförsörjning och närvaro av infektion påverkar processen.

Användning av begreppet bindvävsreparation förekommer inom klinisk kirurgi och rehabilitering när man beskriver läkningsförlopp och vävnadsåterställande efter operationer i bindväv som hud, senor eller ligament.