Benresorberande

Benresorberande, eller benresorption, beskriver processer, vävnader eller celler som bryter ner benvävnad och frigör mineraler till blodet. Den viktigaste celltypen är osteoclasterna, multinukleära celler som härstammar från monocyter/makrofaglinjen. Vid normal benremodellering resorberar osteoclasterna den mineraliserade vävnaden så att osteoblaster kan bilda nytt ben i ett senare skede.

Resorptionen sker på benytan i det som kallas resorptionslacuna och involverar syrasekretion via protonpumpen H+-ATPase samt proteolytiska enzymer som katekpsin K och kollagenas. Regleringen sker genom samspel mellan osteoblaster/osteocyter och osteoklaster via RANKL–RANK–OPG-signalvägen. RANKL produceras av osteoblaster och stimulerar osteoklastdifferentiering och aktivitet, medan osteoprotegerin (OPG) fungerar som decoy-receptor och hämmar denna signalering, vilket minskar resorptionen. Hormoner som parathormon (PTH) och 1,25-dihydroxyvitamin D samt mekanisk belastning påverkar resorptionshastigheten.

Inom sjukdomslitteraturen beskriver benresorberande aktivitet ofta ett tillstånd där resorptionen överstiger benbildningen, vilket kan leda till osteoporos, osteolytiska processer vid tumörer eller inflammatorisk benförlust. Benresorptionen står i kontrast till benbildning, som främst kräver osteoblaster och sker under regenerering av benvävnad.

Termen används i svenska medicinska sammanhang för att beskriva den resorptiva delen av bens metabolism eller sjukdomar där resorptionen dominerar. Behandlingar som syftar till att reglera eller minska benresorptionen inkluderar antiresorptiva läkemedel som bisfosfonater och denosumab, vilka används för att stödja eller återställa benmassa.