Behandlingsmotstånd

Behandlingsmotstånd är ett tillstånd där en sjukdom eller hälsoproblem inte svarar tillfredsställande på standardbehandling enligt kliniska riktlinjer. Begreppet används inom flera medicinska områden för att beskriva att symptom kvarstår, förvärras eller sjukdomsförloppet inte bromsas trots adekvata terapiinsatser.

Vanliga användningsområden är psykiatri, infektionssjukdomar och onkologi. Inom psykiatrin talas om behandlingsresistent depression eller tvångssyndrom när patienten inte uppnår remission efter flera försök med olika läkemedel och/eller psykoterapi. Inom infektionssjukdomar förekommer antibiotikaresistens, och inom cancer kan tumörer visa progression eller bristande respons trots behandling.

Orsakerna är ofta flera och samverkande: faktorer hos patienten (följsamhet, samsjuklighet, ålder), sjukdomens biologiska karaktär, diagnostiska fel eller otillräcklig bedömning, samt behandlingsrelaterade faktorer som underdosering eller biverkningar som påverkar adherence. För infektionssjukdomar spelar mikroorganismers resistens och biofilmsbildning en central roll, medan cancersvar påverkas av tumörens heterogenitet och immunreglering.

Behandling av behandlingsmotstånd kräver ofta omprövning och en tvärvetenskaplig strategi. Åtgärder kan omfatta bekräftelse av diagnos, förbättrad följsamhet, optimering av dosering, byte eller tillskott av behandlingsregimer samt icke-farmakologiska insatser som psykoterapi eller livsstilsförändringar. I vissa fall används nyare behandlingar eller metoder som elektrokonvulsiv terapi eller neuromodulation; vid cancer kan immunterapi eller kliniska prövningar vara aktuella. Vid infektioner baseras terapi på mikrobiologi och resistensbestämning, ibland med åtgärder som fokusavlägsnande. Målet är oftast symtomlindring, förbättrad funktion och sjukdomskontroll.