Basebandsignalen

Basebandsignalen är den ursprungliga informationssignalen som sänds utan bärvåg eller annan modulering. Den verkar direkt i frekvensområdet från 0 Hz upp till sin bandbredd, vanligtvis betecknad B Hz. I praktiken används basbandsignaler när kommunikationskanalen kan överföra signalens lågfrekventa innehåll utan att kräva konvertering till en högre frekvens.

Egenskaperna hos basbandsignaler inkluderar att de ofta är realvärda och saknar en konstant bärvåg. I frekvensdomänen uppträder spektrumet från 0 till B Hz, och för en realvärd tidsfunktion är spektrumet symmetriskt kring DC. Digitala basbandsignaler används ofta i olika koder, såsom NRZ eller Manchester, och deras effektiva bandbredd beror på kodning och filtrering.

Användningar av basbandsignaler är vanliga i lokala nätverk och kortdistanskommunikation, där signalen överförs direkt över medium som koppartråd eller optiska fibrer utan att placeras på en separat bärvåg. Exempel inkluderar basbandskommunikation i Ethernet-nätverk och olika telekommunikationssystem där informationen sänds i lågfrekventa band.

Modulering och övergång till passband sker när längre avstånd eller olika kanaler kräver det. Basbandsignalen kan då omvandlas till en passbandsignal genom modulation på en bärvåg, med tekniker som AM, FM eller digital modulation som QAM. Basbandet utgör grunden för många kommunikationssystem och förklarar hur information överförs innan och under olika modulationssteg.