Bakvattenzonen

Bakvattenzonen, eller backwaterzonen, är ett hydrologiskt begrepp som beskriver ett område i floder eller estuarier där vattenflödet saktar in och vattenytan stiger uppströms ett hinder eller där tidvattenutvecklingen gör att vattenståndet ökar uppströms. Regionen uppstår när en ström passerar ett damm, vattenregleringsverk eller en naturlig trångse, och vattennivån byggs upp bakom hindret så att lutningen i vattenytan blir mycket låg. Vid tidvattenfyllda floder kan tiden då vattnet stiger uppströms sträcka sig långt in i älven, vilket skapar bakvattenzonen även utan artificiella hinder.

Formation och hydrodynamik

Bakvattenzonen kännetecknas av låga hastigheter och ökad vattenvolym per areal. Detta medför längre uppehållstid för vattnet och sedimentationsprocesser som bidrar till uppbyggnad av bottenmottaglig sediment och ibland vegetation. Huruvida zonen når full bräddräkt beror på reglering, topografi och tidvattendynamik. Förändringar i flödesreglering eller tidvattenförhållanden kan därför flytta eller förändra storleken på bakvattenzonen.

Ekologisk betydelse

Backwaterzonen utgör habitat för specifika växt- och djurliv som trivs i långsammare vatten och gynnas av ökad vattentillgång nära ytan. Den fungerar ofta som grunda, näringsrika område som kan tjäna som yngel- eller uppväxtmiljö för vissa fiskarter, groddjur och vadare. Samtidigt kan låg syretillförsel och sedimentation påverka organismer som är känsliga för stagnation och förändringar i bottenstrukturen.

Förvaltning och påverkan

I reglerade vattendrag kan bakvattenzonen vara relativt konstant i omfattning och påverkas av dam- eller regleringsverksamhet. Hantering kan innefatta övervakning av flöden för att upprätthålla ekologisk status, anpassad fiskpassage och sedimenthantering. Förvaltningen måste ofta väga ekologiska fördelar mot användningsbehov som vattenförsörjning, energi och navigation.

Se även: bakvatten, flodekologi, hydraulik, tidvatten.