Aortaklaffersättning

Aortaklaffersättning, eller aortaregurgitation, är en hjärtsjukdom där aortaklaffen läcker så att blod flödar tillbaka från aorta till vänster kammare under diastole. Tillståndet kan vara kroniskt eller akut och svårighetsgraden varierar. Kronisk är vanligtvis långsamt progredierande och kan förbli asymptomatisk under många år; akut aortaklaffinsufficiens är en medicinsk nödsituation som ofta kräver omedelbar behandling.

Orsakerna att utveckla aortaklaffersättning varierar. Kronisk AR fäster ofta i enkla mekanismer som bicuspid aortaklaff, degenerativ klaffförändring med ålder, eller dilation av aortabasen vid sjukdomar som Marfans syndrom. Andra orsaker innefattar endokardit som skadar klaffen, tidigare rygg- eller tidsrelaterade skador, samt ådradissektion eller trauma som plötsligt påverkar klaffen. Akut AR uppstår vanligtvis vid plötslig klaff skada till följd av endokardit, aortadissektion eller större trauman och är ofta livshotande utan snabb intervensjon.

Patofysiologi: det återflödande blodflödet ökar volymbelastningen på vänster kammare, vilket leder till dilation och i vissa fall eccentric hypertrofi. Vänsterkammarens effekt ökade diastoliska volym kan upprätthålla slagvolymen initialt men över tid orsakar det progressiv vänsterkammarvikt och binära tecken på hjärtsvikt. Diastoliskt blodtrycksjupet kan minska och pulsens karaktär bli bred.

Diagnos och behandling: diagnosen ställs i första hand med ekokardiografi som bedömer regurgitationens svårighetsgrad och vänsterkammarstorlek och funktion. EKG och röntgen kan stödja diagnostiken. Behandling beror på etiologi och svårighetsgrad. Mild kronisk AR övervakas, medan medicinsk behandling med efterlastreducering (t.ex. ACE-hämmare/ARB) och diuretika används för symtom. Vid symtomgivande eller progressiv vänsterkammardilatation/dysfunktion är kirurgisk åtgärd ofta indicerad, exempelvis aortaklaffreparation eller- ersättning, ibland i samband med aortabaspåverkad dilation. Akut AR kräver snabb kirurgi.

Prognos och uppföljning: regelbunden uppföljning med ekokardiografi är viktig för att bedöma progression och besluta om kirurgi. Utan behandling kan allvarlig AR leda till hjärtsvikt och ökad mortalitet; med korrekt behandling är prognosen ofta god.