Antistofftypen

Antistofftypen, eller antikroppstyp, är beteckningen på den klass eller isotyp av antikropp som ett immunförsvarscellens antikropp tillhör. I människan dominerar fem huvudsakliga antistofftyper: IgM, IgG, IgA, IgD och IgE. Dessa typar skiljer sig i hur de byggs upp, var i kroppen de verkar och hur de aktiverar effektoriska mekanismer i immunförsvaret.

IgM är ofta den första antikroppen som produceras vid en ny infektion och bildar vanligtvis en pentamer, vilket ger hög aviditet men relativt låg enskild affinitet. IgG är den mest förekommande isotypen i blodet och kan passera placenta; den består av flera underslag (IgG1–IgG4) med olika förmåga att aktivera komplement och att binda Fc-receptorer. IgA förekommer främst i slemhinnor och sekret och föreligger i sekret som dimer (secretory IgA) medan serum-IgA är monomer. IgD är huvudsakligen membranbundet som receptor på naiva B-celler och har än så länge inte lika väl definierade effekter i serum. IgE är kopplad till försvar mot parasiter och till allergiska reaktioner, där den binder FcεRI på mastceller och basofiler.

Antistofftyper uppkommer också genom klassbyte (class switch recombination) där en B-cell byter tung kedja och därmed antistiftyp utan att ändra antigenets specificitet. Den tunga kedjans konstanta region bestämmer isotypens funktioner—hur den aktiverar komplement, interagerar med Fc-receptorer och var i kroppen den verkar.

I klinisk diagnostik används kunskap om antistofftyper vid serologi för att avgöra infektioner, immunbrister och autoimmuna sjukdomar. Mätning av olika isotyper och deras undergrupper bidrar till diagnostik och vårdval, och terapeutiskt används bland annat intravenös immunoglobulin (huvudsakligen IgG) samt monoklonala antikroppar.