Antikroppsbildande

Antikroppsbildande är en del av den humorala immuniteten och syftar på kroppens förmåga att bilda antikroppar mot främmande antigen. Huvudaktörer är B-lymfocyter som efter antigenstimulering aktiveras och differentierar till plasmaceller som utsöndrar antikroppar. Initialt produceras IgM, följt av isotypbyte till IgG, IgA eller IgE beroende på vävnad och signaler från T-hjälparceller. Antikropparna binder till antigenet och medverkar i neutralisering, opsonisering och i vissa fall aktivering av kompletmentsystemet.

Denna process innefattar klonal expansion, somatisk hypermutation i germinalcentra och klass-switch. Minnesceller bildas också, vilket möjliggör snabb och robust svar vid återexponering.

Betydelse i klinik: Vacciner syftar till att framkalla antikroppsbildande svar för skydd. Serologiska tester mäter antikroppsnivåer som ett mått på tidigare exponering eller immunitet. Överdriven eller felriktad antikroppsbildning kan förekomma vid autoimmuna sjukdomar, medan vissa immunbristsjukdomar, som X-kromosomalt bunden agammaglobulinemi och Common Variable Immunodeficiency (CVID), ger låga nivåer av antikroppar.

Sammanfattning: Antikroppsbildande är central för humoral immunitet och möjliggör skydd mot infektioner genom antikroppsmedierad försvar, samtidigt som det används som verktyg i diagnostik, vaccinering och behandling av immunrelaterade tillstånd.