Ansiktsförlamning

Ansiktsförlamning, eller ansiktspares, är en plötslig eller snabb progressiv svaghet i ansiktsmuskulaturen orsakad av påverkan på facialisnerven (n. facialis, nerv VII). Vid perifert ansiktsförlamning påverkas både övre och nedre ansiktshalva på samma sida; pannan kan inte rynkas och ögat kan inte slutas helt. Vid centrala skador, till exempel stroke, drabbas oftast nedre delen av ansiktet medan pannan ofta behåller rörelse.

Orsakerna är varierande. De flesta fall av perifer ansiktsförlamning är idiopatiska och kallas Bell’s pares. Andra orsaker inkluderar infektioner som herpes simplex och varicella-zoster, Borrelia burgdorferi, mellanöre-/öroninfektioner, tumörer i parotid- eller närliggande områden, samt trauma eller inflammatoriska tillstånd. Mindre vanliga orsaker är vaskulära eller metabola tillstånd, eller sekundära till andra neurologiska sjukdomar.

Symptom kan vara plötsligt uppträdande och innefattar overall ansiktsasymmetri, oförmåga att stänga ögat helt, svårigheter att le eller rynka pannan, samt ibland smakförändringar i tungan och ökad eller minskad tårproduktion. Ögonskydd är viktigt på grund av risk för ögontorrhet och skada på cornea.

Diagnostik baseras i första hand på klinisk bedömning och anamnes. Vid atypiska tecken, långvariga symtom eller misstanke om andra orsaker kan bilddiagnostik (CT/MRI) eller laboratorietester ordineras, särskilt om borreliainfektion eller herpes zoster misstänks.

Behandling beror på orsaken. Vid Bell’s pares används ofta kortikosteroider inom 72 timmar från debut; antivirala läkemedel kan övervägas i vissa fall. Ögonvård är central för att skydda ögat under sjukdomsperioden. Rehabiliteringsövningar och uppföljning är vanligt. Prognos är generellt god: de flesta återhämtar sig inom veckor till månader, men en del får kvarstående asymmetri eller synnedsättning. Incidensen uppskattas till cirka 20–40 fall per 100 000 personer per år.

---