Anpassningskapacitet

Anpassningskapacitet är förmågan hos ett system att anpassa sig till föränderliga yttre förutsättningar, lära av erfarenheter och justera mål, strukturer och beteenden så att sårbarhet minskar och möjligheter kan utnyttjas. Begreppet används inom flera fält, inklusive ekologi, samhällsvetenskap, ekonomi och infrastruktur, där fokus ligger på hur väl ett system kan hantera osäkerhet och långsiktiga förändringar.

I klimat- och resilienslitteraturen används anpassningskapacitet ofta tillsammans med begreppet resiliens, men beskriver huvudsakligen förmågan att anpassa sig proaktivt snarare än att bara återhämta sig efter störningar. Det innefattar förmågan att känna igen hot och möjligheter, förändra policyer och praktiker, mobilisera resurser och förnya sig vid behov.

Anpassningskapacitet byggs upp genom flera sammanlänkade dimensioner: sociala och institutionella strukturer (medborgarinflytande, god styrning), ekonomiska resurser och investeringar, teknisk kunskap och infrastruktur, information, övervakning och lärande, samt flexibilitet i design och planering som möjliggör snabba och effektiva omställningar.

Faktorer som stärker kapaciteten inkluderar diversifiering och redundans, tidig varning och informationsflöden, kontinuerlig utbildning, samarbeten över sektorer, incitamentsstrukturer som främjar innovation och långsiktig planering.

Mätning sker ofta genom indikatorer som snabbhet i anpassning, antal aktörer som deltar i beslutsprocesser, investeringsnivåer i förebyggande åtgärder och hur snabbt systemet kan återhämta sig eller omorganisera sig. Exempel finns inom klimatplanering, stadsutveckling och företagsriskhantering.