Andningsdepression

Andningsdepression är ett tillstånd där ventilationen är avsevärt nedsatt och kroppen inte får tillräckligt med syre samtidigt som koldioxid inte avges effektivt. Det kan leda till hypoventilering, hypoxemi och snabb försämring av vitala funktioner. Tillståndet uppträder ofta efter läkemedelsanvändning eller anestesi, men kan också bero på neurologiska eller neuromuskulära sjukdomar samt metabola störningar.

Vanliga orsaker är centralt dämpande läkemedel som opioider, bensodiazepiner och andra sedativa eller narkotiska preparat, särskilt i höga doser eller i kombination med alkohol eller andra CNS-hämmande medel. Andningsdepression kan också ses vid narkotikaintoxikation, under eller efter anestesi, samt i samband med neuromuskulära sjukdomar som myasthenia gravis eller ALS, hjärnstams-skador och allvarliga lungsjukdomar. Elektrolyt- eller syra-basrubbningar och sömnapné med sedering är andra bidragande faktorer.

Symptom och tecken varierar med svårighetsgraden. Vanliga fynd är sänkt andningsfrekvens och ofta försämrad andningsdjup, trötthet, förvirring eller medvetslöshet i allvarliga fall, cyanosis och försämrad syresättning.

Diagnosbasen innefattar klinisk bedömning och övervakning av andningsfrekvens, syremättnad och koldioxidnivåer. Capnografi kan användas för att övervaka ventilation, särskilt hos intuberade patienter; arteriell blodgas kan visa hyperkapni och hypoxemi.

Behandling fokuserar på luftvägsskydd och ventilation vid behov, syrgas och hemodynamisk övervakning. Om andningsdepressionen är opioidorienterad kan naloxon användas som reversering. Behandling av underliggande orsak, nedtrappning av sedering och noggrann övervakning i intensivvård är centralt för prognosen, som varierar beroende på orsak och hur snabbt åtgärder sätts in.