övergångsekonomier

Övergångsekonomi eller övergångsekonomier är ekonomier som genomgår eller har genomgått övergången från centralplanerad ekonomi till marknadsekonomi. Begreppet används främst om länder i Östeuropa, Centraleuropa och Eurasien som reformerat sina ekonomiska system efter kommunistiskt styre, men kan också tillämpas på utvecklingsländer som genomgår snabb liberalisering. En vanlig beskrivning av övergångsekonomiernas reformprogram är en kombination av prisliberalisering, valutareform, budgetstabilisering och privatisering av statliga företag, kompletterat av utveckling av finansiella marknader och nya institutionsramar som konkurrenslagstiftning, äganderätt och rättssystemet.

Kärndrag hos övergångsekonomier är en övergång från planering till marknad som främjar privat ägande, konkurrens och prisbildning genom marknader. Reformerna syftar till att stimulera effektivitet, produktion och ekonomisk tillväxt, men kan medföra betydande kortsiktiga utslag som lågkonjunktur, arbetslöshet och sociala kostnader. Effekterna varierar mellan länder beroende på reformens omfattning, extern påverkan och institutionell utveckling. Under de första åren kan inflationen stiga och offentliga finanser pressas, men över tid kan produktiviteten öka och realtillväxten förbättras.

Utmaningar för övergångsekonomier inkluderar etablering av fungerande äganderätt och rättssäkra processer, finanssektors stabilitet, företagsklimat och bekämpning av korruption. Dessutom krävs starka sociala skyddsnät och utbildningsinsatser för att mildra kostnaderna för omställningen samt politisk stabilitet och regional integration för att upprätthålla reformernas momentum.

Användningen av termen är vanlig i jämförande ekonomisk forskning och politiska analyser av reformvägar, konsekvenser och långsiktiga resultat.