ögonriktning

ögonriktning är orienteringen av ögonen i förhållande till kroppen eller omgivningen och anger vilken plats eller objekt som fågelblicken faller på. Denna riktning bestäms av ögonmusklerna och kan kombineras med huvudets position för att ange siktlinjen, eller line of sight. Begreppet skiljer mellan ögonposition (var ögonen är riktade i huvudets referensram) och själva blickens riktning (var konjunktiva siktpunkt pekar).

Mätning och studier av ögonriktning kallas ögonspårning. Vanliga sätt att bestämma blickriktning är användning av infraröda kameror eller beräkning av pupillens position i relation till cornea-reflektioner, ibland kallat pupill-centre/connect-reflection-tekniker. Data kan presenteras som horisontella och vertikala blickvinklar eller som koordinater på en skärm där föremål eller stödjer uppsättningar visas. Faktorer som huvudrörelse, brytvinkel och bågkoordination mellan båda ögonen påverkar riktningen och kräver ofta en kalibrering för noggrannhet. Inom forskning används begreppen fixering och saccadlika ögonrörelser för att beskriva hur blickriktningen ändras över tid.

Användningsområden omfattar psykologisk forskning om uppmärksamhet och kognitiva processer, användargränssnitt och användbarhetstestning, marknadsföring och sportforskning där spill av uppmärksamhet mäts. Inom vård och klinisk neurofysiologi är ögonriktning viktig för diagnostik och övervakning av tillstånd som strabism, nystagmus, skada på kranialnerverna eller parietotemporala funktioner som påverkar ögonmotoriken.

Sammanfattningsvis beskriver ögonriktning hur ögonen är riktade i rummet och hur blickens riktning avläses och används i både forskning och klinisk praxis.