återfrigering

Återfrigering är ett svenskt begrepp som i vissa sammanhang används för att beskriva processen att frysa igen något som tidigare tinats eller frusits. Den vanligare termen i svenskan är återfrysning, och i de flesta facktexter används den formen. Återfrigering anses därför vara en mindre etablerad eller nybildad beteckning, och dess precisa betydelse kan variera mellan olika fält.

I praktiken omfattar återfrigering ofta livsmedelsvetenskap, där tinade produkter fryser igen för att bevara näringsinnehåll och säkerhet, samt biovetenskap och materialvetenskap, där biologiska prover, vävnader eller andra frusna material fryses om efter uppvärmning. Processen förekommer även i klimatforskning och geologi i studier av snö- och iskroppars cykler, där frysning och tinning upprepas naturligt eller i experimentella sammanhang. Begreppet kan därför uppträda i olika sammanhang, från industriella nedfrygningsprocesser till forskning kring hur upprepade frys-tin-cykler påverkar struktur och funktion hos material eller vävnader.

Tekniska utmaningar med återfrigering inkluderar bildning av is-kristaller som kan skada textur, struktur eller biologiskt material, samt ökade kvalitetsförluster vid upprepad frysning. För att minska skador används metoder som kontrollerad nedfrysning eller vitrifikation, vilket syftar till att undvika stora iskristaller. Energiförbrukning och risk för kemiska förändringar är andra överväganden. På grund av variation i användning föredras ofta ordet återfrysning i standardterminologi och regelverk.