ångtätheten

Ångtäthet är ett mått på hur motståndskraftigt ett material, en byggnadsdel eller en förpackning är mot passage av vattenånga genom det. Begreppet beskriver vapour diffusion och är därmed separat från lufttäthet. Ett material kan vara lufttätt men ändå tillåta vattenånga att diffundera, eller tvärtom. Ångtätheten påverkar hur fukt sprids inom konstruktioner, i kläder och i olika typer av förpackningar, och är central för att undvika kondens, mögel och fuktskador.

Mätningar och enheter

Vanliga mått på ångtäthet inkluderar vattenångans transmissionshastighet, WVTR eller MVTR, oftast uttryckt i enheter som gram per kvadratmeter per dag (g/m2·24 h). Diffusionsmotståndet μ eller SD-värdet (diffusion equivalent air layer thickness) används särskilt inom byggnadsvetenskapen; μ är ett dimensionslöst tal där högre värde innebär större ångtäthet, medan SD-värdet uttrycks i meter och fungerar som ett mått på hur tjockt ett skikt måste vara för att uppnå en viss motståndsnivå. Dessa mått hjälper till att jämföra material och bedöma lämplighet i olika tillämpningar.

Tillämpningar

Inom byggnader används ångtäthet för att utforma fuktbalanserade konstruktioner. Ångspärrar och ångtät skikt begränsar fukt som annars skulle kondensera i isolering och trä, medan i andra delar av konstruktionen tillåts viss ångdiffusion för att undvika fuktuppbyggnad. Textilier och kläder bedöms ofta efter andningsförmåga, dvs. hur lätt fukt kan avlägsnas genom materialet. Förpackningar används WVTR-mätningar för att kontrollera fuktinnehållets bevarande eller svinn under lagring och transport.

Betydelse och konsekvenser

Rätt balans i ångtäthet är viktig för att förhindra kondens och fuktrelaterade skador samtidigt som ventilation och komfort bevaras. För låg ångtäthet kan leda till fuktproblem och mögel, medan överdriven ångtäthet kan hindra nödvändig ånga från att avdunstas. Val av material och konstruktion ska baseras på klimat, användningsområde och fuktiska krav.