äganderättens

Äganderättens innebörd i svensk rätt avser den juridiska rätten att inneha, bruka och förfoga över en sak samt att i viss mån utesluta andra från dess användning. Denna rätt kan tillkomma en fysisk person eller en juridisk person och gäller såväl fast egendom som lös egendom. I praktiken innebär äganderätten att ägaren har kontroll över sakens användning, överlåtelse och förfogande, samt rätt att pantsätta eller ärva den, inom avtal och lagstiftningens ramar.

När sakens ägande rör fast egendom registreras äganderätten i fastighetsregistret hos Lantmäteriet. För lös egendom regleras rättsläget oftast av avtal och gällande rätt.

Begränsningar av äganderätten följer av lagstiftning och de rättigheter tredje man har över sakens nytta. Exempel är expropriation för allmännyttiga ändamål, plan- och bygglagstiftning, miljö- och naturskyddslagar samt servitut och nyttjanderätter. Avtal mellan parter kan också begränsa äganderätten, till exempel genom upplåtelse eller nyttjanderätt.

Historiskt och juridiskt är äganderätten en central del av civilrätten. Den fungerar som en grund för handel, investeringar och privatlivets sfär genom att erbjuda rättslig avgränsning av vad som tillhör en person eller enhet, samtidigt som den balanseras mot allmänintresse och andra rättigheter.