welfareekonomian

Welfareekonomin är en gren av nationalekonomin som studerar hur resurser och varor bör fördelas för att maximera samhällets välfärd. Den kombinerar positiva analyser av hur marknader fungerar med normativ bedömning av hur välfärden bör fördelas mellan människor. Centrala frågor är hur marknader och offentlig politik påverkar individers nytta och hur man kan jämföra olika policyalternativ.

Centrala begrepp inom welfareekonomin inkluderar Pareto-effektivitet, där en fördelning inte kan göras bättre utan att någon försämras, samt sociala välfärdsfunktioner som väger individernas nytta samman. Den första välfärdssatsen hävdar att under perfekt konkurrens uppnås en Pareto-effektiv jämvikt, och den andra att varje Pareto-effektiv jämvikt kan uppnås genom lämplig omfördelning med skatter och offentlig produktion, givet vissa antaganden. Teorins resultat har kompletterats av arbeten som Arrow’s omöjlighetssats och av kritiker som betonar att distribution och politiska processer spelar en betydande roll.

Praktisk welfareekonomi behandlar marknadsmisslyckanden som externa effekter och offentliga varor, där statliga åtgärder som beskattning, subventioner eller offentlig produktion kan förbättra välfärden. Verktyg inkluderar kostnads-nyttoanalys och användning av sociala välfärdsfunktioner för att jämföra policyalternativ, ofta med olika etiska utgångspunkter, exempelvis utilitarism eller Rawlsiansk rättvisa.

Begränsningar och kritik omfattar konflikten mellan effektivitet och rättvisa, svårigheter med att mäta nytta och preferenser, samt att modellernas antaganden kan vara starkt förenklade och politiskt färgade. Vanliga tillämpningar är skattepolitik, regleringar, offentliga varor och omfördelningsprogram som socialförsäkring.