våglängdsstandarder

Våglängdsstandarder är referensvärden för ljusets våglängd som används vid kalibrering av optiska instrument och vid precision-mätningar. De ger fasta, välkända våglängder som kan användas för att bestämma eller jämföra avstånd, frekvenser och spektrala egenskaper.

I det metrologiska systemet kopplas våglängdsstandarder till definitionen av längd i SI. Sedan 1983 definieras metern som den sträcka ljuset färdas i vakuum under en viss tidsperiod, vilket gör vakuumvåglängder centrala i standardisering.

Realisationen av våglängdsstandarder sker främst genom stabiliserade lasrar låsta till välkända atom- eller molekylövergångar. Moderna metrologilaboratorier använder även optiska frekvenskampar som översätter optiska frekvenser till mikrovågsnivåer och gör jämförelser över långa avstånd möjliga.

Historiskt användes emission- eller absorptionslinjer från gaser såsom krypton och väte som referenslinjer i olika instrument. I dag är standardvåglängder ofta vid specifika referenser som 633 nm (helium–neon) eller 1064 nm (Nd:YAG), medan telekomområdet vilar på våglängder kring 1550 nm.

Användningsområden omfattar kalibrering av spektralutrustning, precis interferometri, testning av fibernät och stöd för utveckling av optiska klockor. Internationellt ansvarar BIPM och CIPM för övergripande överenskommelser och förvaltning av SI, medan nationella metrologiinstitut producerar, verifierar och sprider våglängdsstandarder. Framtiden drivs av frekvenskampar och förbättrad stabilitet, vilket möjliggör ännu bättre överförbarhet och realisering av nya optiska tids- och längdstandarder.

---