vävnadsytans

Vävnadsytan, eller vävnadsytan, är den yttersta delen av ett vävnadsblock där kontakt med omgivningen sker. Den överliggande delen består ofta av epitelvävnad som bildar ett skyddande lager, medan den underliggande vävnaden ger struktur och stöd via basalmembranet. Denna yta fungerar som gräns mellan kroppens inre miljö och omgivningen samt mellan olika organ och system.

Epitel är vanligtvis polariserat med en apikal yta mot lumen eller kroppsytan och en basolateral sida som vänder mot underliggande vävnad. Den apikala ytan kan vara specialiserad: mikrovilli ökar ytan för absorption, kinocilier transporterar slem och partiklar; tight junctions reglerar passage av molekyler mellan cellerna och varianter av gap junctions möjliggör cellkommunikation. Basalmembranet består av kollagen typ IV, laminin, nidogen, perlekan och andra proteiner, och binder epitelet till den underliggande bindväven via integriner. Det fungerar som stöd, filtreringsegenskap och signaleringsyta för cellerna.

På många vävnadsytor utsöndras mucus av bägarceller eller subepitelkörtlar, vilket bildar ett slem- och mucinlager som skyddar, fuktar och fångar partiklar. Mikrovilli och cilier är vanliga på vävnadsytor i tarm och luftvägar och bidrar till ytan och transport.

Funktioner inkluderar skydd, selektiv diffusion, absorption och sekretion, samt sensoriska uppgifter i vissa organ. Vävnadsytan underhålls av kontinuerlig cellomsättning och regenerering från stamceller i basalmembranets närhet, vilket är viktigt vid läkning och återuppbyggnad efter skada.

Skador eller sjukdomar som påverkar vävnadsytans integritet ökar infektionsrisk och kan försämra barriärens funktion. Exempel är hudsjukdomar som påverkar epidermala kohesionsprotein och luftvägs- eller tarmpitel som försämras vid cilier- eller glykoproteinrubbningar.